Vedemö i Östergötland

Många grisar blir det
Karin och Johan är specialiserade på smågrisproduktion och de levererar över 6000 grisar varje år. De hyr in färdigseminerade suggor som levereras till gården sju veckor innan förlossningen. Efter förlossningen diar smågrisarna i fem veckor. Därefter skickas suggorna tillbaka för att vila och semineras på nytt. Samtidigt byts smågrisarnas kost mot havre, korn, vete och vitaminer. Efter 12 veckor på Vedemö väger grisarna 25-30 kg och är redo att flyttas över till en slaktsvinsproducent. I framtiden drömmer Karin och Johan om att ha hela ledet från födsel till slakt. Men det innebär förstås mycket mer jobb.

Att vara bonde är en livsstil
För Karin föll det sig naturligt eftersom hon är född på gården. För Johan var det inte lika självklart. Han var ansvarig för ett åkeri tidigare och hade aldrig satt sin fot i ett grishus.
– Första gången jag gick in till grisarna tänkte jag att "aldrig i livet". Men nu har man ju vant sig vid lukten, säger Johan och skrattar.
Båda slår fast att det är en livsstil att driva en gård, där jobb och fritid flyter ihop. Djuren, pysslet, naturen, att ingen dag är den andra lik – det är många faktorer som gör att de trivs. I byn bor bara ett 80-tal personer och de har en fin gemenskap med grannarna.
– Behöver vi låna något finns alltid grannen till hands. Och så har vi gemensamma midsommarfester och pubkvällar i den nybyggda "bypuben", säger Johan nöjt.

Intensivt arbete hela dagen
Familjen brukar gå upp vid sextiden. De dricker kaffe och läser tidningen. Johan berättar att arbetet börjar med att göra rent hos de minsta grisarna.
– Samtidigt kollar vi av hur grisarna mår, att de rör på sig och att de diar. Någon kanske behöver lite extra hjälp med att nå fram till spenarna. En annan fryser och vill in under värmelampan.
Vid niotiden på förmiddagen är det fikarast och runt tolv är det lunchdags. Sedan fortsätter arbetet hela dagen och en bit in på kvällen. Hela ronden med grisarna tar mellan åtta och tolv timmar. Som tur är får de hjälp med hämtning från skola och dagis av Karins mamma och pappa. Karins pappa hjälper även till med grisarna när det behövs.

Griskött till middag
Karin berättar att en av paradrätterna är spaghetti med köttfärssås gjord på fläskfärs från gården.
– Jag brukar använda lök, grädde, morot och champinjoner, även om barnen petar bort dem, säger Karin.
Självklart blir det mycket griskkött. Kotlettraden, eller ytterfilén som den kallas på restaurang, är en av hennes favoriter. Den kan till exempel lagas helstekt eller skivas och grillas. På hösten blir det mycket grytbitar. De gör inte korv själva men däremot egna köttbullar på gårdens fläskfärs.

Spökhuset ska rivas
Karin berättar att gården är från sent 1600-tal. Hennes föräldrahem finns kvar och hyrs nu ut till en familj på obestämd tid. Det sägs att det spökar i ett av de gamla boningshusen. Karin har själv upplevt att saker har flyttats och hört oförklarliga steg i den knarriga trappan. Trots att spökena verkar vara ganska snälla planerar de att riva det gamla huset.

Mycket pyssel med smågrisar
Både Karin och Johan håller med om att det är mycket pyssel med smågrisar, precis som med små barn. Karin är med vid förlossningen för att se att allt går rätt till. Ibland behöver grisarna extra omvårdnad och då sköter Karin medicineringen. När grisarna är riktigt små har de inget större behov av att vara ute.
– Grisar vill gärna gå omkring och böka och ha det varmt omkring sig, säger Karin och menar att det till och med kan vara farligt för grisarna att vara ute.
Nyligen var det en rovfågel som tog en liten utegris från en av granngårdarna.